SD söker det förlorade paradiset

"Med en äkta socialdemokrati har SD inte en chans – och det vet SD. Frågan är: vet Socialdemokraterna det?", skriver Kajsa Ekis Ekman i DN. Jag vet inte om hennes artikel är tänkt som en recension av min och Mats Wingborgs bok "Slaget om svenskheten", antologin "Högerpopulismen" från samma förlag (Premiss) samt Pontus Matssons bok om SD som kom på Natur och Kultur under våren. Vi finns i alla fall nämnda i en faktaruta med korta kommentarer. Kajsa har nu inte så många synpunkter på böckerna men desto fler på SD:s politik som hon menar i mångt och mycket handlar om att försöka återupprätta paradiset, det drömda perfekta socialdemokratiska folkhemska Sverige som SD tycks tro existerade en gång i tiden.

Jag håller delvis med henne men är inte helt säker på att det skulle räcka med att det fördes en mer traditionell socialdemokratisk politik som gynnade den arbetande befolkningen. Det handlar också om en kris för det politiska systemet och det politiska engagemanget, vi lever i en mediefixerad globaliserad värld där gamla strukturer ständigt utmanas och där populistiska partier kan spela på människors osäkerhet inför det nya och känsla av bristande delaktighet.

Klassisk antirasism biter sällan, det har Kajsa i alla fall helt rätt i. Det måste till andra metoder, förmodligen ett antal olika vägar som prövas parallellt. Jag tror inte heller att bemötandet bara ska handla om att ta avstånd. Hellre då lyfta fram det politiska innehållet till diskussion och ta upp ideologin, det som vi föreslår i vår bok som också innehåller en del av de resonemang som Kajsa för i sin artikel, t ex kring motsättnngen mellan ett parti som säger sig företräda arbetarna och samtidigt för en högerpolitik.

Ny rapport om politiskt våld släpps på måndag

På måndag släpps en rapport om politiskt våld som jag varit med om att ta fram. Den tillkommer på uppdrag av regeringen och Nyamko Sabuni och har producerats av Brottsförebyggande rådet, BRÅ, och Säpo. Jag har arbetat med de delar som BRÅ står för och de fokuserar delvis på förebyggande åtgärder. Rapporten försöker bl a identifiera vilka faktorer som gör att människor hamnar i extrempolitiska grupper och vad som är orsaken till att de senare lämnar miljön. Det finns inte särskilt mycket forskning kring detta och inte heller någon samlad kunskap kring vilka åtgärder som kan fungera för att stävja politiskt våld i olika former.

I måndag hölls ett seminarium i Almedalen om politiskt våld där Nyamko Sabuni medverkade. Vid seminariet, som arrangerades av Exit som ger stöd till avhoppade nazister och Fryshuset talade även bl a Johan Olsson från Säpo som berättade om allt fler konfrontationer mellan höger- och vänsterextremister. Det politiska våldet togs också upp i ett samtal i Gomorron Sverige där bl a Carl Wennerstrand från Exit medverkade. Där berättades att våldet även märkts under Almedalsveckan.

Bilden föreställer enligt uppgifter jag hittat på en blogg en AFA-banderoll från Salem 2008. Texten syfter på Daniel Wretström vars död blev upprinnelsen till de årliga manifestationerna i Salem. Jag tycker den är oerhört grov och publicerar den med tanke att ni som var där ska ge mig ytterligare sammanhang och förklaringar. Stämmer det här och vilka blev reaktionerna?

Läs mer: DN, GT/Expressen,

Nytt: Ambitiöst blogginlägg med fler länkar kring detta på Muslimska friskolan

Bloggpaus på grund av semester

Jag tar en veckas semester och kan inte garantera att jag hinner kolla av bloggen under den tiden. Om ni kommenterar så räkna alltså med viss fördröjníng innan publicering.

SD vill skrota sametinget

Nu talar fler i SD i klartext om samerna. Tidigare var det mest Olle Larsson i Jämtland som propagerade för att lägga ner sametinget och som gick längst i sina uttalanden mot renägande samer. Nu kommer liknande uttalanden mot sametinget från SD:s förstanamn på EU-valssedlarna Sven-Olof Sällström från samma region "Det finns många ursprungsbefolkningar i Sverige. Renägare är det inte." (Källa: Sveriges Radio)

Sällström säger att samer i gemen, dock ej just renägande samer, visserligen skulle kunna ses som ursprungsbefolkning. Men att tanken att det bör finnas vissa grupper som åtnjuter särskilt beskydd är fel. Han hävdar att en massa andra också skulle kunna påstå att de är ursprungsbefolkning (vilka då undrar jag, samerna är rimligen Sveriges enda urbefolkning). SD:s uppfattning är att ingen grupp ska ha några "särrättigheter". Det vill säga inga minoriteter ska kräva några fördelar gentemot det ibland diskriminerande majoritetssamhället.

Hade Sverige röstat som Skåne hade SD kommit in

Sverigedemokraterna har en lång historia av att falla på upploppet och bli omsprunget av andra partier. 1991 var SD ett litet nystartat parti och hela valrörelsen handlade om Ny demokrati, valet 1994 hade folket tröttnat på populistpartier och röstade ut nyd utan att snegla på SD. Senare val har Ian Wachtmeisters Nya partiet och Pensionsnärspartiet tagit rösterna. Ibland har konkurrensens med det mycket mindre Nationaldemokraterna snuvat SD på mandat i kommunerna.

Ingen har väl missat årets komet i EU-valet Piratpartiet som precis som Richard Falkvinge konstaterar seglade upp och tog död på SD:s chanser. Tänker mig att att SD grovt sett har två slags väljare: kärnväljarna som är nationalister och främlingsfientliga och antietablissemangsröstarna. Den senare gruppen valde helt klart Piratpartiet. Trots att det rör sig om två helt olika partier med väldigt lite gemensamt utom möjligen just detta att det rör sig om uppstickare och kritiker av ebalissemanget.

Det är samtidigt uppenbart vart SD har sina kärnväljare. Hade Sverige röstat som Skåne och Blekinge hade SD tagit sig in i EU-parlamentet med god marginal (6,6 respektive 7,9 procent av rösterna enligt Valmyndigheten.se). I Bromölla, Hörby och Osby ligger SD på över 11 procent. Man kan också notera att SD trots allt gick framåt även för riket som helhet jämfört med senaste riksdagsvalet, från 2,9 till 3,3. Som hävstång mot riksdagen är resultatet ändå tveksamt, det kommer att krävas mer. Dessutom lär Piratpartiet ställa upp även i riksdagsvalet och även om inte nyhetens behag är lika tydligt då så lär SD få hård konkurrens om framför allt ungdomsväljarna.

Marits sång - ett inlägg i EU-valsdebatten

En del av er retar er på att jag sa att jag smågillar valfilmerna med Marit Paulsen(konkurrensen var inte direkt mördande). Därför, för balansens skull, blir nästa postning en anti-Marit Paulsen-sång.

Den som sjunger heter Rune Lanestrand, aktiv i organisationen Småbrukarna (mer info på Wikipedia). Rune har en blogg som för tillfället verkar mer eller mindre tillägnad en kampanj mot Marit Paulsen. Tydligen är han även involverad i Fib Kulturfront och på deras hemsida hittar man också en artikel om Marit Paulsen. (Tack Marianne för tipset!)

Missa inte Ny demokratis valfilm från 1991

Allt var inte bättre förr. När vi nu ändå är inne på valfilmer måste jag tipsa om en från Ny demokrati. Man glömmer, inser jag. Tänk att det här partiet fick 6,5 procent av rösterna i riksdagsvalet 1991. Tipset har jag fått från en gammal postning på Svd:s ledarblogg. Håller med Svd om att det finns en hel del att förundras över och roas av i den över 9 minuter långa filmen.

Vi ser t ex en optimistisk John Bouvin som gjorde sig känd för uttalanden om att lösa befolkningsöverskottet i Afrika (som för övrigt inte är något problem, problemet med just överbefolkning finns väl snarare i Asien) med att sätta ut barnen till lejonen. Vi ser Vivianne Franzén som senare hotade med att alla barn snart måste vända huvudena mot Mecka. Båda kom under korta perioder under partiets nerförsbacke att fungera som partiledare. Klädmodet 1991 var väl inte någon höjdpunkt men det klädesplagg som mest kom att symbolisera Ny demokrati var trots allt Ians hattar som ser vi flera exempel på.

Bottennoteringar i slaget om bästa valfilmen

Alla partier verkar ha svårt att få till sina valkampanjer inför EU-valet. EU känns byråkratiskt och avlägset. Ett försök att nå ut är partiernas valfilmer. Lyckas de? Döm själva. Här kommer först de som sänts i TV4:

* Folkpartiet satsar på den ultimata kärringen Marit Paulsen: "Vi ska inte plocka russinen ur kakan", "En tråkig tant ger inte upp",

* Kristdemokraterna lyfter fram unga söta Ella Bohlin men tror inte hon klarar sig utan Göran Hägglund vid sin sida.

* Moderaterna kör en väldigt konstig tatueringsfilm som ni kan se här.

* Centerpartiet tycker att EU är bra för att få ner bollar ur träd.

Rödgröna blocket visar bara sina filmer på webben. Här är Miljöpartiets filmer. Vänsterpartiet kör rejält lågbudget med en kvinna som krampaktigt kramar en bebis, inte tittar i kameran och ljudet är så dåligt att man knappt hör vad hon säger. Men det verkar handla mycket om att det är just lågbudget. Socialdemokraternas innehåller en himla massa text och musiken låter plastigt som i TV-spelens barndom.

Junilistans film är välgörande rapp och rak om än rätt opersonlig medan Sverigedemokraterna lanserar sig med ett pompöst pekoral. Piratpartiet har utlyst en tävling på Facebook om att göra en valfilm för partiet, har inte sett några resultat.

Vilken tyckte jag var bäst? Svårt val. Fimerna är obegripliga eller övertydliga, kan inte se vem som skulle rösta på grund av någon enda av dessa filmer utom möjligen Folkpartiets. Marit Paulsen har en otvetydig karisma och det hon säger låter trots allt någorlunda trovärdigt.

Tyckt om valfilmerna: Second opinion, Metro teknik, Makthavare,

SD är det minst hbt-vänliga partiet

Inte oväntat visar RFSL:s undersökning av kandidaterna till EU-parlamentet att SD är det parti som är minst intresserat av att driva hbt-frågor. RFSL:s har frågat de tio översta kandidaterna på valsedlarna för alla större partier. De ställde frågor om diskriminering av hbt-personer och hiv-positiva, fri rörlighet, hets och hatbrott, juridiskt könsbyte och hbt-personers mänskliga rättigheter i världen.

Man kan nog utgå från att SD också är det minst feministiska partiet som ställer upp i EU-valet. Det var konstigt att programledaren i Agenda nu sist inte reagerade över Sven-Olof Sällströms uttalande om vilka frågor som partiet vill driva inom området jämställdhet: kvinnor ska ha rätt att gifta sig med vem de vill. Det är väl klart, det tycker väl alla. I det ligger en inlindad kritik av islam och tvångsgifte som är märklig och hade krävt en förklaring. Det är ju ingenting som är tillåtet i Sverige.

Är detta verkligen det viktigaste jämställdhetspolitiska kravet SD har är det torftigt för att inte säga bisarrt. Förklaringen för den som studerat SD:s program är förstås att partiet inte är för jämställdhet över huvud taget utan snarare vill betona och markera könsskillnaderna.

Det är ganska många som det varit synd om

Det är skönt att veta att man inte har det värst. Långt därifrån. Kalle Lind, känd från radioprogrammet "Hej domstol" och bloggen "En man med skägg" har gett ut boken "Människor som det varit synd om". Ett antal eländesskildringar från alla upptänkliga områden från Bibelns Job och Korpelrörelsen till Arne Weise och Melker i Saltkråkan.

Jag har skrattat mycket, även om allt inte håller samma nivå. I radion och på bloggen är just flödet och rikedomen av infall en del av poängen. I bokform blir svackorna mer uppenbara, en duktig redaktör hade kunnat hjälpa honom att stryka lite i det ymniga manuset. I några fall tycker jag hans medkänsla brister när helt okända personer som råkat hamna i blickfånget utan egen förskyllan hängs ut, som Lennart Hylands son.

Men för det mesta hamnar han ändå på rätt sida om gränsen. Gillar särskilt att han även ger sig på en del ikoner i svenskt kulturliv som Astrid Lindgren. Eller egentligen filmerna på hennes böcker, men även dessa är ju närmast oantastbara. Så skönt att någon äntligen tar bladet från mun och berättar varför t ex Krösa-Maja i Emilfilmerna uppenbarligen är dubbad från tyska och ger ett så osympatiskt slirigt intryck.

Vad är det som händer i Vännäs?

Nu säger de trakasserade flyktingfamiljerna i Vännäs att de funderar på att flytta (se Svd, tidigare utveckling beskrivs i Svd 2). Inte så svårt att förstå, det handlar om oro för hur deras barn har det nu och hur det kan bli i framtiden. Vi diskuterade detta i Nyhetsmorgon i TV 4 tidigare idag.

Vännäs är ett litet samhälle strax utanför Umeå, få flyktingar och relativt väl fungerande system för att hantera de nyanlända och se till att de t ex får jobb. Varför händer detta? Dels verkar det ju vara en reaktioner på ett brott (se Västerbottens Folkblad) och en masshysteri som hör samman med att stort antal unga människor trissat upp stämningen på webbforumet Flashback. Det kunde förmodligen hänt var som helst.

Anders Svensson har påpekat att polisen agerade långsamt och inte visat tydligt att man tar problemen på allvar. Däremot ställde ju kommuninvånarna upp för flyktingarna och visade sin solidaritet. Men även en välvällig och välmenande kommunledning har svårt att hitta ett vettigt sätt att hantera den här typen av mobbfenomen när människor löper amok i stora grupper. Det är lätt att säga att man inte gjort tillräckligt, men frågan är vad som skulle ha gjort skillnad i det här läget. Den rasistiska mobben fick rätt, konstaterar Svensson och det ligger det förstås något i.

Handlar det om rasism? Jag är inte säker, även om det säkert finns främlingsfientliga inslag. Man kan erinra sig att Sverigedemokraternas väljare tenderar att vara oftare män än kvinnor, hellre låg- än högutbildade, oftare arbetslösa och obenägna att flytta, boendes på orter med låg invandring. Vi har en finansiell kris och risken finns att människor sparkar neråt, försöker hitta syndabockar. (Källa: Henry Petterssons bidrag i antologin "Högerpopulismen" som just kommit ut på Premiss.) En liknande ekonomisk kris inträffade i början av 90-talet när Ny demokrati kom in i riksdagen, möjligen går det att se ett samband med Sverigedemokraternas framgångar idag.

Är det verkligen fler kvinnor i extremhögern nuförtiden?

Det är mycket i medierna om högerextremism just nu. TV4-programmet Misstänkt hade en special om nazistiska grupper, jag intervjuades av TV4-Nyheterna i samband med att programmet sändes.

Adaktusson i TV8 fortsatte sin granskning av svensk extremhöger med en intervju med en avhoppare från Svenska Motståndsrörelsen. Extremhögern i Europa avhandlades i Dokument Utifrån i SVT. De flesta av de här inslagen kan fortfarande ses på webben. (Misstänkt finns på nya kriminalkanalen.se som är värt att gå in på även av andra skäl, där kan man t ex lyssna på hela Palmerättegången, en unik möjlighet att ta del av en av svensk historias mest uppmärksammade rättegångar).

Det hävdas ofta att allt fler kvinnor går in i högerextremistiska rörelser. Jag vet inte om det stämmer men visst har det varit många unga flickor på senare år i paraderna kring nationaldagen t ex. I Misstänkt intervjuades författarna till boken Kampsyster som snart kommer ut på Atlas förlag.

Blir också nyfiken på en bok om kvinnliga nazister längre tillbaks i tiden. Historikern Sif Bokholm har skrivit en kollektivbiografi med titeln "I otakt med tiden. Om rösträttsmotstånd, antipacifism och nazism bland svenska kvinnor" som ges ut av Atlantis (se artikel i Svd).

(Den första bilden föreställer den kvinnliga nazistiska duon Preussian Blue och den andra tog jag själv vid SMR och NSF:s 6 juni-parad i Stockholm 2007).

Familjen i Vojakkala förföljdes för att de var romer

Måste än en gång ge en eloge till Maciej Zaremba för ytterligare ett ypperligt grävjobb i dagens DN. Han har följt den omskrivna och uppmärksammade familjen i Vojakkala i Tornedalen som framställts som bråkmakare som håller en hel bygd i skräck. I själva verket handlar det om en hatkampanj mot romer av grövsta slag.

Det mest upprörande av allt är att rättsväsendet inte heller gått att lita på. Det har okritiskt köpt den version som spritts om familjen i grannskapet och i lokala medier och avkunnat en dom som utgår från att det finns en kollektiv skuld. Ett förfarande som egentligen är helt rättsvidrigt.

Samtliga familjemedlemmar, oavsett om de varit närvarande när brottet skedde eller ej och ibland utan att de ens hörts av rätten, anses ha varit delaktiga i mordförsök och medhjälp till mord på en granne. Att denne granne innan attacken utsatt familjen för långvariga trakasserier med kriminella inslag borde höra till bilden, men nämns inte med ett ord i domen. Läs själva och förundras!

Den stora svenska romanen om Ryssland - läs den!

Läser med sorg att författaren Björn Collarp är död, han blev endast 61 år. Dödsfallet inträffade tydligen redan i mars men det kan inte ha uppmärksammats särskilt mycket, idag finns en minnesruna i Svenska Dagbladet. (TT:s text i samband med dödsfallet hittar ni bl a i Svd). Jag har aldrig träffat honom och faktiskt bara läst en enda bok av honom: "Palatsbarnen" från 1999. Men den är å andra sidan hans enda och stora romanprojekt som tog många år i anspråk. En fantastisk episk skildring av Rysslands historia på över 800 sidor från revolutionen till 1990-talet.

Björn Collarp byggde sin historia på verkliga levnadsöden, han följer två systrar varav den ena var mamma till hans sambo vilket gjorde att han hade exklusiv tillgång till brev och berättelser. Vet inte att jag läst någonting kring rysk historia som gripit tag i mig så. Den ena systern flyttar till Sverige, den andra blir kvar i Ryssland. Björn Collarp visar hur olika villkor formar oss till de människor vi blir och att den verkliga förnedringen kanske inte alltid ligger i ett yttre förtryck. Det finns en kraft i att ändå våga tro på en förändring och en styrka i att ha kollektivet. Detta berättar han utan att en sekund romantisera eller försköna kommunismen.

Jag köpte nyligen en inbunden version av "Palatsbarnen" på Myrorna, min pocket har lånats ut flera gånger och håller nästan inte ihop. Såg i DN att Ola Larsmo efterlyser den svenska historiska romanen. Det här det kanske bästa exemplet på många år. Jag hoppas förlaget inser att de måste ge ut den på nytt så att fler får läsa den.

I övrigt, för er som undrar, har Björn Collarp skrivit flera novellsamlingar och ägnat sig åt dramatik, främst för radion. Tydligen var han också en mycket framstående novellist. Ett annat loppisfynd jag gjort är hans debutbok "Tårar för Alexander" (1985) som bl a skildrar homosexuell kärlek. En banbrytande bok på sin tid som jag hoppas att jag snart hinner läsa.