Varför säger vi inte Mellanvästern och Fjärran Västern?

I augusti åker jag till Fjärran Västern. Det vill säga USA. Åtminstone om man använder ord och begrepp från den egyptiska författaren Nawal El-Saadawi. Hon avskyr begrepp som Mellanöstern och Fjärran Östern som hon menar är lägesbestämningar satta utifrån ett kolonialt perspektiv där London, Paris etc är centrum och utgångspunkt och annat blir periferi.

Nawal El-Saadawi höll ett av huvudtalen vid Waltic, världens första internationella författarkongress som hölls i Stockholm i veckan. Jag deltog några av dagarna och höjdpunkten var tveklöst Nawal El-Saadawis tal som fick hela salen att bölja av entusiasm, på slutet stod vi alla upp och applåderade som på en rockgala. Det kändes märkligt och stort. Så mycket klokskap och briljans hos denna charmerande vithåriga dam. Hennes tankar om identitet känns välbehövliga i en tid där så många vill gruppera ihop människor utifrån begrepp som kultur och religion. För den som vill ha ett uförligare referat av hennes föreläsning, och den efterföljande debatten, rekommenderas Ola Larsmos artikel i gårdagens DN Kultur.

Är dagens ungdom bortskämd?

Väldigt många som är i min generation eller något äldre hävdar bestämt att dagens ungdom är bortskämd, och jag blir lika irriterad varje gång. Grundbudskapet är att det finns visst jobb och bostäder, bara man kämpar lite, och "det var lika svårt på vår tid". Jag skulle vilja påstå att det där är en stor lögn. Mina föräldrars generation levde i ett fattig-Sverige där man bara hade sig själv och släkt och vänner att lita på. Men dagens 40- och 50-talister har haft det oerhört mycket bättre.

Kajsa Ekis Ekman skrev en jättebra atikel i förra numret av Ordfront om "Den grundlurade generationen" där hon diskuterar det märkliga i att bilden av borskämda ungdomar är så utbredd trots att dagens unga bevisligen är fattigare, sjukare och har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden än tidigare. Jag satt i redaktionen när vi beställde den artikeln och inte oväntat kom samma diskussion upp i redaktionsrådet som delvis består av människor just ur 40-talistgenerationen.

Kommer osökt att tänka på det är jag läser "Maken" av Gun-Britt Sundtröm, en klassiker som jag borde ha läst för länge sedan och som just kommit som klassikerpocket i en nyutgåva. En bok man kan säga mycket om, och som jag nog återkommer till på bloggen. Men en detalj som jag fäster mig vid är att bokens Martina har problem med mycket men aldrig just jobb och bostäder, det tar hon helt för givet. Vi flyttade ofta för att vi gillade det - inte av nödtvång. Det fanns rivningskontrakt, billiga villor att hyra, bostadsförmedlingen fungerade. Vi reste bort i månadsvis eftersom det vi tjänade räckte så långt, och kunde bara gå in på samma arbetsplatser när vi kom tillbaks och börja jobba igen. Att det materiella fungerade var i själva verket en förutsättning för att vi skulle ha tid att fundera så mycket över våra relationer, könsroller, maktstruktuer i så väl det offentliga som det privata etc. Det ska vi inte glömma.

Queertema i film från 20-talet

Det har talats mycket om glömda svenska kvinnliga dramatiker på senare år. Men glömskan när det gäller kvinnliga filmare är nästan ännu mer påtaglig. Karin Swanström har inte gått till historien som filmare utan som skådespelare i otaliga roller som amper änkefru, kokerska, svärmor eller andra ”rejäla fruntimmer” som svensk film är så full av. I Myggan klassiska Nöjeslexikon kan man läsa att hon ”prövade på filmregi”. Ett rätt nedlåtande sätt att beskriva en pionjärinsats inom filmen. Den som vill studera den höga kvaliteten på hennes produktion kan se den fjärde av hennes filmer ”Flickan i frack” från 1926 (den blev också hennes sista) som nyligen restaurerats. Kritikerrosad på sin tid och fortfarande märkligt modern.

"Flickan i frack" bygger på Hjalmar Bergmans roman med samma titel, en lättsam historia om några studenter, varav två är syskonen Curry och Katja, och livet i en småstad kring skolavslutningen. Deras lata men charmiga vän Ludwig spelas av ingen mindre än Erik Zetterström, mer känd som signaturen Kar de Mumma, i en av sina få filmroller. Huvudtemat är förberedelser inför en bal där Katja får problem eftersom familjen diskriminerar henne genom att låta sonen i huset köpa mängder av dyra kläder medan hon själv inte har något att ha på sig till festen. Filmens höjdpunkt avslöjas förstås i titeln. Men vägen dit och de konsekvenser dramat får saknar inte poänger.

En viktig roll i historien spelar ett manhaftigt kvinnokollektiv som för tankarna till Fogelstadkretsen som Ulrika Knutson beskrivit i ”Kvinnor på gränsen till genombrott”. En samling troligen lesbiska, cigarrrökande kvinnor med stora näsor och liten önskan att behaga omvärlden som tar den revolterande Katja till sig när hon bryter mot konventionerna.

En intressant detalj är att det finns en senare filmatisering av samma roman från 1956 av Arne Mattsson där queertemat (enligt bloggen Lokomotivet) är betydligt nertonat. Det gick tydligen an att säga och göra saker på film 1926 som inte var lika legio 30 år senare.

Läs mer om filmen:
Filmdelta, Lokomotivet, Modärna Tider

Pågår det en kampanj mot biståndet?

Miljonrullning, rena "High Chaparral", en "korruptiv miljö som spridit sig". Så beskrevs biståndet från enskilda organisationer när Riksrevisionen lade fram en granskning i höstas. Rapporten pekade på många fall av oegentligheter i de 15 projekt som rapporten tittade närmare på. En försvinnande liten del av alla biståndsprojekt som genomförs av enskilda organisationer. Men uttalandena slog fast en bild av vanskötsel och slöseri.

När Sida tillsatte en ny granskning kunde många av anklagelserna tillbakavisas. Bilden var plötsligt inte lika mörk. Detta fick inte samma genomslag i medierna. Fortfarande får de enskilda organisationerna ägna möda åt att bemöta anklagelser varav vissa så småningom även togs tillbaks av Riksrevisionen vars ansvariga menade att rapportförfatttarna gått väl långt i sina uttalanden.

Pågår det en kampanj mot biståndet? Ibland kan det nästan verka så. Att en myndighet som Riksrevisionen uttalar sig på det här sättet är anmärkningsvärt. Regeringen verkar ha tagit åt sig kritiken och det är ingen hemlighet att moderaterna gärna ruckar på biståndsmålet 1 procent av BNP. Biståndsminister Gunilla Carlsson har kallat det "en förbannelse".

Det har varit mycket debatt om bistånd under det senaste året, näringslivsorganisationen Timbro har släppt flera rapporter, många tidningar har haft långa meningsutbyten på sina debattsidor etc. Se t ex Timbros rapport om biståndsberoende svenska organisationer och GONGO:s, d v s enskilda organisationer, NGO:s, som styrs av regeringspengar. Ett nytt sätt att använda det uttrycket som annars täcker regeringsinitierade organisationer, det handlar det ju inte om i det här fallet utan att regeringen valt att agera med skattemedel via enskilda organisationer eftersom man tror att de ibland gör bättre nytta där än i stora regeringsadministrerade projekt.

- Enskilda organisationer är beroende av svenska folkets förtroende och biståndsvilja för sitt engagemang för att förbättra levnadsvillkoren för människor i utvecklingsländer. Därför får illa underbyggda anklagelser om oegentligheter i det bistånd som går via organisationer allvarliga konsekvenser, säger Bengt Westerberg, ordförande i Svenska Röda Korset i samband med att organisationen idag släpper en rapport som jag gjort om just debatten kring biståndet. Bakom rapporten ligger även Diakonia och Kvinna till kvinna.

Bilden är från Röda Korsets arbete i Malawi. Foto: Yoshi Shimizu/IFRC

Rapporten finns att hämta på följande hemsidor: Diakonia, Kvinna till kvinna och Röda Korset

Esbjörn Svensson är död

Inte för att jag brukar skriva om jazz på den här bloggen. Men just Esbjörn Svenssons död berör mig mycket. Jag har lyssnat en hel del på E.S.T. som varit min väg tillbaks till jazzen, fast deras musik väl egentligen inte behöver etiketter. De har en vemodig ton som ibland ligger nära folkvisan, ibland spelar de rytmiskt tät musik nära popen, emellanåt gränsar den rentav till techno, ibland skapar de stilren, sparsmakad och elegant pianojazz. Framförallt Esbjörn Svenssons pianospel har en närhet och nerv som är svår att motstå. Just nu rullar "Seven days of falling" med det fantastiska första spåret "Ballad for the Unborn" som i likhet med många av E.S.T:s inspelningar nästan nötts ut av TV-reportrar som använt dem som ljudmatta i bakgrunden till sina reportage. Fast just i dag struntar jag i det. Jag fattar inte hur E.S.T. ska gå vidare och det är outsägligt sorgligt.

Läs mer: DN,Svd

Sd ett steg närmare riksdagen

Sverigedemokraterna hamnar för första gången över 4 procent i en Sifo-mätning. Det handlar om en stor etablerad undersökning, resultatet är svårt att ifrågasätta. Det är inte direkt oväntat, många hade nog gissat att det skulle hända förr eller senare. (Undersökningen presenterades i Svenska Dagbladet igår, se även kommentarer i Svd.)

Betydligt fler svenskar sympatiserar med sd:s uppfattningar än vad som röstar på partiet, det visar opinonsundersökningar kring svenskarnas attityder till invandringen. Problemet är inte åsikterna utan partiet. När extremiststämpeln blir mindre tydlig kommer fler väljare, det är ganska naturligt. Partiet har inte bytt uppfattning sedan starten, det betonade Jimmie Åkesson i en intervju i TV4 för något år sedan. Han skulle förmodligen upprepa svaret idag. Det är inte politiken utan bilden av partiet som har förändrats. Det var också vad jag svarade när DN ville ha en kommentar (fick artikeln på mail men har inte sett den på nätet).

Läs mer: Kommentarer på Sifo-undersökningen i Svd igår.
TT:s artikel i går.

Al Gore får stöd från svensk schlagerelit

Alla, och jag menar verkligen alla, hakar på det här med klimathotet numera. Det är väl gott och väl. Men att Lotta Engberg och Lasse Holm släpper en singel inspirerad av Al Gore är väl ändå lite magstarkt? Eller är det jag som tänker fel? Det kanske är precis så det ska vara, när folkkära artister tar tag i allvarliga frågor betyder det att de har en chans att få en riktig förankring i folkdjupet.

För många år sedan blev jag bjuden på kaffe av Lasse Berghagen på ett tåg. Han hade sett mig i en intervju i något nyhetsprogram och kom fram och ville diskutera med mig. Vi gick till restaurangvagnen, det här var på den tiden de hade riktiga restaurangvagnar, och jag minns att han framför allt pratade mycket om Stefan Edman och hans tankar kring miljön. Människor som jag berättat det här för tycker ofta att det är fånigt och lite skrattretande att Lasse Berghagen är så engagerad i samhällsfrågor. Det tycker inte jag, jag tycker tvärtom att det är sympatiskt. Även om hans musik säger mig nada.

Lasse Holms låt heter "Det måste gå", släpps på en singel som börjar säljas nu i dagarna och kommer att framföras på Diggiloo-turnén i sommar. Kanske vore en investering trots allt?

Läs mer: Aftonbladet

Varför får vi inte längre fira skolavslutning i kyrkan?

I går var det skolavslutning på dotterns skola. Vi stod och trängdes på en pytteliten skolgård i blåsten och hörde nästan ingenting av lågstadiekören. När niorna skulle fram var de så många att bara en liten del fick rum på skoltrappen som gjorts om till tillfällig scen. Två tjejer nådde fram till mikrofonen när de skulle sjunga. Desto mer hörde vi av nye rektorn med gitarr på magen som manade oss till allsång i sång efter sång med en surmulen studierektor som sidekick, också han på gitarr.

Varför var vi inte i kyrkan som förr, där man sitter bra och det är utmärkt akustik? Av hänsyn till elever med andra religioner, sägs det. Argumentet har även kommit till Södermalm, och jag gillar det inte. Södermalm är Stockholms mest etniskt rensade stadsdel, knappt en invandrare så långt ögat når och försvinnande få muslimer. Men oaktat detta - en eller 100 muslimer förändrar ingenting i sak. Jag tycker det handlar om missriktad hänsyn. Varför kan man inte använda funktionella och vackra lokaler för traditionstyngda sammankomster som skolavslutningar och liknande?

Kristdemokraten och f d Ja till livet-generalen Mikael Oscarsson, som jag sällan brukar vara överens med, skrev på SvD:s Brännpunkt för en tid sedan om hur DO tydligen anser att sjunga "Den blomstertid nu kommer" och att använda kyrkan som skollokal är tänkbara diskrimineringsgrunder. Men att riksdagen så sent som i april i år röstat i frågan och då pekat på att Skolverket anser att "skolavslutningar i kyrkan är försvarliga när tonvikten ligger på tradition, högtidlighet och den gemensamma samvaron".

Är berättelsen om Judas ett tidigt exempel på antisemitism?

Kanske är beskrivningen av Judas som förråder Jesus för 30 silver­penningar ett tidigt exempel på den senare många gånger reproducerade arketypen av den penningfixerade och girige juden. Redan när evangelisten Markus gör judarna huvudansvariga för avrättningen av Jesus kan det ses som en kristen attack i ställningskriget mot judendomen. Tanken svindlar, men den typen av tidsperspektiv måste man hålla sig med när man diskuterar antisemitism.

Jag har just läst "Judehatets svarta bok" som jag recenserar i dagens DN Kultur. En lunta som ger en gedigen översikt över 2 000 år av judeförföljelser. Tyvärr sviktar det betänkligt när författarna kommer fram till efterkrigstiden. Den sakliga tonen och den gedigna researchen ersätts då av mer tyckande och tveksamma källor. Tunt och sladdrigt papper påverkar även bildkvaliten och är ett gissel för den som likt mig vill stryka under och anteckna när vi läser. Med detta sagt skulle jag ändå rekommendera boken till alla som har ett intresse för frågorna.

För egen del fann jag inte minst avsnitten om östeuropa intressanta mot bakgrund av den antisemitism som vi kan se i många nya och blivande EU-länder. Den krångliga och fängslande förhistorien till falsariet Sion Vises Protokoll hör också till de särskilt intressanta partierna.

Varför är det så skämmigt att fira nationaldagen?

Jag firar inte nationaldagen. Om ni undrar. Om jag vill känna mig riktigt svensk så är det snarare midsommar och möjligen kräftskivan som jag tänker på. Sill, nubbe, Evert Taube och lövade dansbanor. Jag är ingen stor vän av Ulf Lundell, har inte orkat igenom en enda av hans böcker sedan Jack och tycker alla hans låtar låter exakt likadant sedan debutskivan Vargmåne. Men jag förstår varför hans "Öppna landskap" är en mer självklar nationalsång är "Du gamla du fria". Att sitta ute i skogen och bränna sitt brännvin själv, långt från centralmakter och överförmynderi. Det är svensken i ett nötskal.
Jag har absolut ingen relation till nationaldagen. För mig är den förknippad med kvittrande hovsångerskor på Skansen och Silvia i den omåttligt fula och tämligen nya sverigedräkten med blaffiga prästkragar på. Jag tror vi är många som känner så, förutom sverigedemokraterna och nationaldemokraterna är det inte många som ger sig ut på gator och torg. De flesta av oss flyr ut till naturen och tar långledigt, och irriterar oss på att 6 juni inte alltid sammanfaller med en helg vilket annandag pingst alltid gjorde.

På söndag går ett reportage i Godmorgon världen om nationalism och nationaldagsfirande. Mari Forsblad intervjuade mig häromdagen och vi pratade en hel del om det här med att nationaldagsfirandet skaver för svensken och vad det kan bero på.

Inblick i en bloggares vedermödor

Jag får ofta frågan från människor som undrar hur jag står ut med alla påhopp som jag möter som bloggare. Ibland undrar jag själv. En av de senaste kommentarerna är av det slaget att jag valt att lyfta upp det till blogginlägg för allmän beskådan. Här finns det ursprungliga inlägget som det handlar om.

"jocke sa...
anna-lena: det hade liXom varit klädsamt om du hade haft lite ödjmukhet inför din mindre sofistikerade och intelktuella läsare. alla kan inte vara uppsjåade journalister.
för övrigt är vad jag är ute efter väl solklart. varför tar du ett citat ur sitt sammanhang (sammanhanget är som framgår från andra kommentarer en kritik av macho-anda och hyllande av våld för våldets egen skull) och försöker få det att framstå som om det handlar om våldskåta pyskopater, när din poäng (när du ställs mot väggen) är något helt annat?
Din poäng är enligt dig själv att du inte gillar politiskt våld. men ditt inlägg kommunicerar något helt annorlunda. antingen är du jävligt dålig på att kommunicera (vilket är trist för en så välkänd journo som du), eller så använder du medvetet citat på ett felaktigt sätt.
när jag en gång läste en B-kurs på högskolan fick vi lära oss att man skulle använda citat så att anknöt till kontexten och inte för att göra ovidkommande poänger. jag tänker att det är något du också borde ha hört vid ett eller annat tillfälle.
med andra ord. vill du säga att du inte gillar politiskt våld, använd citat så att det kommunicerar det. ditt inlägg hade då kunnat se ut till exempel såhär:
"AFA tycker jag är dumma, de använder våld mot nazister vilket jag har moralisk betänkligheter mot. de gör de för att de tror att det är taktiskt rätt. de säger att: "... kompisar... järnrör... skor..."
Fy på AFA som slår nazister för att få bort dom från gatan, det är mycket bättre att skriva böcker som bara miljöpartister läser. hurra för mig!"
då hade du använt citat i rätt kontext. nu har jag gjort samma poäng fyra gångar. jag tror övertydlighet är ordet du letar efter, så ingan "jag fattar inte"- svar tack.
vänligen,
inte AFA, men antifascist"

Några reflektioner:

1) Personen i fråga kan inte stava men framhåller ändå att han gått på högskolan.
2) Den mästrande tonen.
3) Huvudkritiken i inlägget är att jag inte förstår att det är mycket finare att slåss målmedvetet och planlagt än av ren lust och för att visa sin machoinstinkt. Nej, det förstår jag faktiskt inte. För mig är det nästan tvärtom.
4) Citatet som kommentaren handlar om (ur en AFA-skrift) blir inte mindre graverande om man läser hela texten.
5) Är det ett skämt, eller en högerextremist som skriver för att misskreditera motståndarna? Ingen aning, men det liknar andra kommentarar jag fått.

Som bonus kommer här ytterligare ett exempel ur samma lilla skrift:

"Det är ibland (ofta?) svårt att träffa struphuvud, knän och ögon i ett slagsmål. Satsa på att slå mot ansiktet i stort, solar plexus och, om du slåss med en kille, kuken. Det är otrevligt att bli slagen i ansiktet. Med lite tur kan du spräcka ett ögonbryn och då börjar det ofta blöda en hel del del, så att personen du slår blir rädd och tappar fattningen. Om man slår mot magen kan man orsaka ganska mycket smärta med en ganska dålig träff, och om man träffar bra får personen man slår väldigt ont."